Mitt kongressminne #1

Du som är en trogen följare av den här kongressbloggen vet säkert att det är jag och Kasper som skriver i den. Senare kommer det att dyka upp lite gästinlägg av andra personer, men eftersom det är vi båda som jobbar med de löpande kongressgrejerna är det vi som har mest att berätta om arbetet just nu.

Nu tänkte vi presentera oss lite, och vi tänkte göra det genom att berätta om vars ett kongressminne. Det är kanske inte det första och kanske inte det bästa, men i alla fall ett som sitter djupt.

Therese:
Min första kongress var i Borås 2005. Jag var 18 år gammal och åkte som ombud för Malmödistriktet (mitt eget Östra Skåne bildades först något år senare). Jag hade ingen aning om vad en kongress var eller hur den gick till, så när vi alla var samlade i den stora salen kom det lite som en chock.

Drygt 100 personer sitter samlade, redo att börja, jag med min gigantiska lunta handlingar framför mig (jag hade väl i alla fall förstått en liten del av det). Kongressen öppnas och de första punkterna tas upp. Plötsligt kommer den första acklamationen, ja, då när alla ropar JA! för att visa vad de tycker.

100 personer som ropar JA! är ganska maffigt, och jag ramlade nästan av stolen av ren chock. Det tog ganska många beslut innan jag själv vågade ropa JA! vid en omröstning, och ytterligare några beslut till innan jag gjorde det med någon slags säkerhet på rösten.


Kasper:
Min första kongress var den i Uppsala 2006. Jag kände inga andra än dem som jag åkt med från Malmödistriktet. Jag smet ut en stund när det var förhandlingar för att gå på toa. Då ser jag Kajsa från mitt distrikt sitta vid ett bord och prata med någon. Jag går såklart fram och ska säga hej och frågar vad de pratar om.

De ser smått obekväma ut men killen som Kajsa pratar med svarar att han precis frågat Kajsa vilken planet hade varit om hon varit en planet och varför. Utan att tänka mig för så svarar jag att Kajsa skulle varit mars och har nån lång förklaring till varför hon skulle vara mars. Båda är helt tysta en stund och bara tittar på mig. Sen säger Kajsa – Ja, precis vad Kasper sa.

Sen går jag vidare och glömmer bort allt.

När det sen är dags för valberedningen att presentera sitt förslag så säger killen som jag pratat med precis de orden som jag har sagt om Kajsa. Killen var Fredrik Saweståhl som var ordförande för valberedningen. Jag hade alltså trillat rakt in i valberedningens intervju av vår blivande andre vice ordförande utan att fatta vad jag hade gjort och bara sagt precis vad som trillat in i huvudet just då.

Bilden är tagen av Linnea Ornstein vid kongressen 2009 i Stockholm och föreställer Kasper och mig.